En dag i Silja Sjödins liv

Hur mycket bagage bär vi med oss från vårt förflutna?

För tredje gången besöker jag en mäktig utställning om staden Viborg som först varit svenskt, sen finskt, sen ryskt. Man blir djupt berörd.

Det har varit hårda tider för Finland med både krig och återuppbyggnad. Vad säger mamman till den lilla flickan i barnvagnen, på bilden till nere till vänster? Att allt kommer att blir bra? Vågar hon lova det? Bilden är från finska vinterkriget, ett av Finlands många krig.

Utställningen engagerar och berör, det märks. Man pratar dämpat och allvarligt.

Utställningen tar tag i människor och får dom att stanna upp.

Utställningen med 100 bilder från Viborgs historia kommer att visas runt om i Finland. Tycker den borde visas i Sverige också. Just nu pågår den i Helsingfors (Maj 2012)

Man pratar mycket men återhållsamt-- "här var jag 12 år, då var jag sex, jag var 16 år då." Minnesbilderna verkar vara klara och tydliga, jag tjuvlyssnar mycket, de flesta verkar ha haft direkt anknytning, det förstår man på kommentarerna.

Den sista Karelaren lämnar Viborg för gott, ser sig om en sista gång. Finlands hyresnämnd tvångsstiftar tillfälligt en ny lag för att undvika flyktingläger, 400.000 evakuerade irrar planlöst omkring. Finska folket måste nu öppna dörrarna till sina hem och ta emot karelarna i sina bostäder tills staten hittat bättre lösningar.

Det är bara att gå. Gränsen stängs, de som blir kvar kommer inte ut, Finland upphör för alltid med sin verksamhet, man slutar släcka eldar och lämnar ett krigshärjat Viborg bakom sig till ryssen. Vad tänker soldaten som går där i mitten med stövlarna i handen när han ser sig om för sista gången?

Viborgs gyllene tid är över. Det är slut. Finlands Paris finns inte mer, enorma kulturskatter har gått förlorade, människor har förlorat hus och hem.

Vad tänker soldaterna som tittar in i kameran? Deras sista stund är kommen i det Finland de kämpade för. Hur känns det?

Vem bryr sig idag vad de tänkte och kände? Då.

Livet går vidare som om ingenting hänt.

Finland är återuppbyggt, nya generationer föds, allt är lugnt. Eller?

Kan det finnas krigstrauman från det förflutna som lever kvar än i denna dag i Finland?

Ordningen är ju återställd. Åtminstone på ytan. Finlands krig var lika mycket kvinnornas krig. Har vi glömt? Eller lever minnena kvar i generna och förs omedvetna vidare från generation till generation?

Finnen super ju omåttligt. Finns det kanske nåt samband med ett krigshärjat förflutet som ingen ville prata om när krigen var över?

Ryssen flög in utan förvarning från havet över Sandviken och släppte sina första bomber över stan i Helsingfors. Mamma var 11 år och låg på golvet och läste en bok i fasters lägenhet i Tölö, hon försökte bara koncentrera sig på texten, faster kom upp och de tittade lite undrande på varandra utan att förstå hur farlig situationen var. Är allt bra, frågade faster mamma? Ja, sa mamma och fortsatte att läsa, faster gick ner och fortsatte med sitt. Finska vinterkriget hade brutit ut. Det visste dom inte då.

Bär dagens unga på hjärnsspöken från det förflutna utan att veta om det?

Eller har minnena suddats ut?

Kanske lever vi i känslomässiga fängelser från krigsåren, köerna kanske skulle bli långa till terapeuter för vuxna barn till krigstraumatiserade föräldrar.

Lever vi lyckligt ovetandes i okunskap och mörker? Eller olyckligt?

Hur mycket har vi hunnit föra över på våra barn som nu börjar bli vuxna? När Finlands krig var över lade man locket på. Man skulle inte prata om det. Förrän nu. Först nu börjar man prata, det har varit omöjligt tidigare. Krav börjar ställas på finska staten att åtminstone erkänna evakueringarna. Hur har det påverkat våra barn som inte ens vet om att det har skett? Finns det klara samband i dagens samhälle i Finland med direkt anknytning till krigstiderna? Många anser det. Även jag. Jag tillhör den första krigsfria generationen i Finland. Jag vet. Ha en bra dag. Finland förlorade mot ryssen igår. Igen. Visserligen bara i ishockey men ändå.

Sökord: Gud

Ett öppet Finland där människorna lever i fred och frihet, igår den 23:e juli 2011.

"Och samtal om religiösa ting var någonting helt naturligt, och jag tror, att aftonbönen mycket sällan glömdes av de flesta pojkar. "Så skriver Runar Nyholm i sin bok 'En vinter i löpgraven', en närstudie i kallsinnigt dödande under finska vinterkriget, ett krig för den öppenhet de ansåg sig utsända att försvara för ett fritt Finland. Ryssen sköt och finnen sköt, det ryska maskingevärets långsamma ta--- ta--- ta--- och det finska snabbskjutande ta-ra-ra-ta-. Jag förstår ej mera, hur man då kunde ha en djurisk glädje över att se en död fiende. Numera vämjes jag vid blotta tanken på att döda en medmänniska.

Alla längtade hem och ville bara bort från detta helvetet, skriver Runar Nyholm.

Paasikivi och Tanner, Finlands underhandlare i Moskva, med fullmakt från regeringen och hela det finska folkets förtroende sade nej i förhandlingarna till ryssens fordringar på de finska landområden som skulle öppna upp mot ett allt oroligare Europa. Efter tredje misslyckade förhandlingen anföll ryssen. På Paasikivis och Tanners samvete vilade nu det finska vinterkriget. Finska folkets lyckönskningar, sånger och varma tal var förgäves.


Kriget bröt ut.

"Och jag liksom många andra av vårt lands invånare sände en upp en bön till den högste, att han måste förskona vårt land och vårt folk samt göra ett snart slut på detta krig. Plötsligt gick det upp för mig , varför krig existerade. Jag trodde mig veta orsaken. Varför kunde ej var och en nation leva i sitt land och låta andra människor vara ifred? Jo, de hade vänt sig bort från Gud. Det var ett Herrens gissel som slog och piskade. En del blev slagna till döds. Många oskyldiga fick lida tillsammans med de skyldiga. Om de vände åter till Gud och lärde sig kärlek till nästan, förlåtelse och finge en försonlighetens ande, då skulle intet krig bli av. Ännu regerade hat, kärlekslöshet, själviskhet och en gränslös egoism världen."


"Vad kan då annat uppstå än missämja, oenighet och krig."

Runar Nyholm, En vinter i löpgraven, Scriptum, 2009

In the middle of Universe

På utedasset hänger en jätteplansch av Universum och alla planeterna och hur allt snurrar och snurrar så där kan man kan sitta och filosofera ett tag.

Förutom att stugan ligger mitt i Universum så ligger den också några hundra meter från närmsta väg där bussen går en gång i veckan på tisdagar. Jag eldar och bär ved, värmer vatten och tvättar kläder för hand i spannar och hinkar, den stora ugnen mitt i rummet fyller många funktioner förutom att hålla stugan varm. Ärtsoppa kan ställas in på kvällen in i den nattvarma glöden så är den färdigkokt på morgonen.

Det finns lokatt i träden, björn i skogen, korpen flyger och kraxar, tjäder i trädkronorna, älg och ren förutom alla fåglar som flyger omkring som jag inte har den blekaste aning om vad dom heter.

Framförallt är det-- tyst! Så tyst så det susar i öronen samtidigt som tankarna stannar av i det kolsvarta nattmörkret när jag skall sova. Ibland går jag ut barfota mitt i natten och ställer mig i snön och tittar upp på den mäktiga stjärnhimlen, det blinkar och tindrar, gnistrar och strålar.

Sitter på tåget tillbaka till civilisationen, känner hur det luktar vildmark om mig. Tur att jag sitter i hundkupén. Annars kanske folk hade tittat lite konstigt, rynnkat på näsan. Next stop Seinäjoki. Det ligger också mitt i Universum...

Shopping i Helsingfors

En shoppingdag försvann pga storm i fredags och inställt flyg från Torneå. Sini och jag var därför uppe tidigt på lördagen, på morgonpromenad runt Tölöviken innan vår inplanerade shoppingrunda, vi njöt av det vackra vädret och utsikten från trävillorna i Fågelsången.


Sini berättar om sin stora kärlek till fåglar och vill att jag fotar henne med sina älsklingar, änderna men det är kallt och min kamera för långsam så hon hinner precis ut ur bild...


Springer efter henne och tar en ny bild...så tokigt det kan bli...


Nä, dags för shopping, vi sticker först hem en sväng och tinar upp oss med varmt te, sen bär det ner för backen, city kärnan ligger ett stenkast hemmifrån, butikerna väntar glupskt på att få sluka oss.


Det är för kallt och halt så vi tar Metron en hållplats, Sini filosoferar över hur kommer människorna på egentligen att bygga tunnebana?


Rulltrapporna i Helsingfors är längre än dom i Torneå-Haparanda. Vi åker tunnelbanan från Hagnäs till Kaisaniemi.


Vi siktar in oss på Kämp shopping-gallerian, går in i slumpmässigt utvalda butiker, här blir det skoprovning på Peak Performance...


..testkör ett par dojor i butiken...känns ju riktigt bra...


Dom här tar jag!


Lila dunjacka? Neeeee...


Den här färgen då?


Hm, snyggt...


Ok, done deal. Den tar jag.


Presentshopping på L`Occitane med helt underbara produkter från blomsterriket i Provence, Sini köper lavendeltvål till pojkvännens faster, jag köper bla en rosenspray för håret till mig själv, en slags mild parfym för-- frisyren!?


Sini får ett plötsligt blodsockerfall och det börjar dessutom växa ut en gubbe från hennes axel så jag föreslår en fika på Valhrona, tipsar henne om denna fina chokladbutikens gudomligt goda varma choklad som tillreds efter kundens eget önskemål, bara välja och vraka i butiken bland chokladsmakerna. Ett måste när man besöker Helsingfors.


Vi ringer efter Jonas som anländer nyvaken, lätt morgontrött.


Jag spanar in ett par obegränsat snygga silvergummistövlar i Zio´s skyltfönster bakom Sinis rygg. Vill ha!


Med blodsockret på topp promenerar vi glada iväg i samlad trupp till Kampen och den unika skivaffären Levykauppa X som har ett enormt utbud av varierande smala genrer av musik. Sini tar igen sig medan Jonas och jag kollar runt.


Hurriganes still kik´n. Venyl någon? Ha ha , allt finns här...


På Levykauppa X hittar man allt möjligt från Jazz Noir, Dark Jazz, Doom Jazz, Funeral Jazz, Ambient mm. Kika på facebook-gruppen Jazz Noir för mer info om du vill veta lite mer om denna speciella och mycket vackra musik.


Sen blir det lunch för oss damer på en sushi-thai-kinarestaurang runt hörnet, inte allför långt att gå, slevar oförsiktigt i mig av pepparroten och får bittert erfara hur huvudet håller på att sprängas. Och gör dessutom om samma tabbe tre gånger innan jag fattar att den gröna geggan på fatet inte är att leka med.


Vi ventilerar lite av varje medan vi äter, sådanadär typiska samtalsämnen damer emellan, livet, killar, kärleken. Jag noterar dock att Sinis näsa börjar växa när hon berättar om en grej, undrar om det var sant det där hon sa...


Jag tar motvilligt min andra laddning med Sushi, allt det smarriga jag egentligen var ute efter var dessvärre, tyvärr gjort på vetemjöl, såserna, friteringarna och sånt och jag som inte tål vete. Men Sushin var god med allt tillbehör så det är helt okey som tröst. Buffén kostade 15 €, mycket prisvärt.


Proppmätta, rapandes och precis när vi skall till att resa oss för att gå kommer personalen flygandes med två tallrikar med gräddglass med sirapssås som restaurangen ville bjuda oss på för dom tyckte jättesynd om mig för att jag inte kan äta vete. Gud så gulligt! Vi blev ju alldeles rörda-- och då jag hade inte ens beklagat mig. Så uppmärksamt av restaurangpersonalen, helt fantastiskt!

Och nu blir det söndagspromenad i dom nya kängorna. Ha en skön söndag! Hälsningar från Sini och Silja

-----------------------------------------------------------------------------------
-----------------------------------------------------------------------------------